Foto: Kenneth Gustavsson, Paris 1978
Mojnande ljudsträngar, stadstjut.
Mina danssjuka hjältar äger rum och förflyter, alltid med raka ryggar.
De tysta himmelsåkrarna, hotellrummen från ett flyende barndomsminne. Små flämtande ödeljus, lanternor eller påhittedagrar, oviktigt vad.
Andningarna vågar jag inte tala om. Säger jag något alls är det en lögn och ett gesöff.
Drömmar dör där vi hänger, fritt under ingens försyn. Obeskrivliga som hågkomsten är bara vi. Psalmerna i huvudet, de övergivna stentorgen i detta kavlugna bortom. En ängslan du ler iväg, givet, att du inte rör mig, nej inte igen.
glad att jag klickade mig in igen, var ett tag sedan, alltid sådant nöje att läsa alltid lika vackra rader från dig!