I ett hotellrum i Riga. Efteråt ligger du kvar i sängen. Jag sitter i fönstret med något från minibaren, tittar ut, på floden och smogen och de rusande bilarna. Då och då faller ljuset så att det ser ut som om du bara har ett öga.
Min darling drar täcket över sig och somnar in. Molnen flyttar sig sakta över taken utanför. Månskenet ligger som ett utspillt damm över den gömda kroppen. Jag tänker: minnet av det här ska dröja kvar.
Vi promenerar på gatstråk och torg, och längs kanaler. Trottoarerna sväljer det fallande regnet. Du ser lycklig ut. Storstaden reser byggnader med underliga märken, bortom husen där vattnet mynnar ut finns en annan trakt, men där bor bara främlingar.
Hon gör tecken åt mig att komma närmare. Sedan andas hon mot min kind, eller mumlar något jag inte riktigt hör.
Morgonen efter i taxin. Din collier blänker till när solen skiner in genom rutan. Förstäderna svischar förbi som vi färdas över tunnland av tomma, nakna gärden. När jag lutar mig fram känner jag den stickande lukten av wunderbaum. Väl framme hämtar jag kaffe åt oss, och det är svagt och dyigt, precis som jag minns det. På landningsbanan rullar planen ut ett efter ett. Take me anywhere, säger du och flinar, slugt. Jag skrattar till och lutar mig omärkligt mot din arm.
Mina danssjuka hjältar äger rum och förflyter, alltid med raka ryggar.
De tysta himmelsåkrarna, hotellrummen från ett flyende barndomsminne. Små flämtande ödeljus, lanternor eller påhittedagrar, oviktigt vad.
Andningarna vågar jag inte tala om. Säger jag något alls är det en lögn och ett gesöff.
Drömmar dör där vi hänger, fritt under ingens försyn. Obeskrivliga som hågkomsten är bara vi. Psalmerna i huvudet, de övergivna stentorgen i detta kavlugna bortom. En ängslan du ler iväg, givet, att du inte rör mig, nej inte igen.
Jag är upprymd. Jag är utled. Jag är en skulptur och ett lejonporträtt, en föreställning som snart är över.
Vi är på besök någon annanstans. Staden är ett gift och en långvarig stiltje. Våra minnen är påhitt och dikter, och inne i oss föds de, legenderna. Jag tiger för dig, du är bara ett barn och mager som en dröm.
Konturlösa människokroppar i staden omkring, som ensamma flöten i luften. Söndagssjukan kommer igen. Vi bottnar i varandra, en för alla och alla för en, nätterna läker revorna i vår fåll och döljer en rädsla som är min. Främlingarna är alla snarlika, som en och samma, de vill oss inget illa utan tittar håglöst på håll.
Glöm framtiden, Lou, och ge mig kvällen till låns. Vi kommer alltid att hända igen.
Ett sjabbigt rum på ett vandrarhem i Madrid. Mellan de fyra väggarna tar mitt nya jag form. Föryngringen, flykten.
Calle del Espíritu Santo är vind, grånad, luktar bensin. Vi äter kinamat på ett ställe som lika gärna hade kunnat ligga i Säffle. Dysterhet och långsamhet. Varje ord ett sorgligt faux pas. Jag försöker svälja, min hals är torr som fnöske. Gud, jag längtar efter nattens glömska.
I en paradvåning vid slaktartorget flödar punschen. Vi är unga, orädda för obundenheten, blotta tanken får mig att gapskratta. I bakgrunden spanskdubbat tevebrus och skränig bossa. Nere på gatan flockas de nyfikna lortgrisarna. Stadsdjur. Vill ni att jag ska berätta om tomheten? Knappast. För er kan jag bara känna kärlek.
En folktom järnvägsstation i Småland. Platserna. Timmarna. Minnen skingras fortare än lustan, farkosternas järnhjul dunkar i kvällen. Mild afton. Vi räds freden och jämnmodet, vi räds äckligheten, livlösheten, och meningen räds vi, mest av allt.
Bakom bangårdens plank nynnar nejdens vilda.
En flygplats i utlandet. Levnadsaftonens utsikter. Människor vars ögon bara är tomma gluggar. Ajöken adjö, ajöken adjö… Klart gubben skulle ut och se sig om på gamla dagar! Har jag berättat om tomheten?
Snöfallet utanför är tyst som tiden. Hör du tvivelsljuden lossna i mig, vissnaden och ömhjärtats död.
Geschwind, blick stilla, detta slags isärfallande -
Stå närmare här, ta mig för given, är du liknöjd rådvill, ännu idag.
That summer feeling is gonna haunt you
One day in your life
You’re gonna want this feeling inside
One more time
Sommaren kom, skolan slutade. Vi köpte ungerskt studielånsbubbel och drog till Skinnarviksberget, njöt av eftermiddagen, vinet och friheten.
Som så ofta var jag pank. Jag såg framför mig hur veckorna skulle flyga i väg utan att jag tog mig utanför SL-kartan. Medan vänner och bekanta bokade sista minutenresor, köpte Way Out West-biljetter och åkte till skärgården drack jag kaffe i Hornstull och flängde fram och tillbaka mellan kassan på Systemet och vår nyfunna lya i Kransen.
Jag hade kunnat åka till Jönköping eller Göteborg, jag hade kunnat pantsätta min halvdefekta iPod och köpa en flygstol till Berlin. Istället låg jag i gräset och lät dagarna gå. Så gick den – tiden, som visade sig bli helt och hållet fantastisk. Därför har jag sammanställt sju låtar som har gjort avtryck på den här sommaren, och i livet de senaste månaderna.
1. Beach House – Walk in the park
Efter en lång, lång vinter smälte den sista snön och alla tinade en smula som sig bör. A och jag flyttade från gröna till röda linjen, in i en källarlokal i Midsommarkransen. Promenader i Tantolunden med juniluft i lungorna, grillning i Aspudden och glass i alkistrappan vid Ringen. More, you want more. More, only time can know you.
2. Kendal Johansson – Blue moon
Jag vet att jag redan har länkat till den här mästerliga covern från Sincerely Yours mytomspunna nyförvärv Kendal Johansson, men den är värd att nämnas igen. Sjuttiokronors thai-takeaway, avslagen Trocadero i solen och en cykeltur nedför Hägerstensåsen. Och det är så ofattbart vackert.
3. George McCrae – Rock your baby
Från dj-båset på Trädgården framstod sommarstockholm som Greenwich Village 1978 och under Skanstullsbrons valv flödade tropical balearic-dängorna i takt med att någon letade upp en norrman som var sugen på en båttur i Årstaviken med tjugofem personer i en jolle. Fyra timmar och hundra lyssningar på Ignition remix senare somnade alla i en soffa vid Odenplan.
4. Girls – Lust for life
Soundtracket till många folkölskvällar i Vitan, sena nätter på Skinnarviksberget och otaliga besök på Debaser Slussens uteservering. Livsbejakande, ungt, fantastiskt.
5. The Clash – Train in vain (Generic people’s fix-up edit)
En kväll bakom skivspelarna på Debaser Humlegården konstaterade K att om man bara fick ta med ett enda band till en öde ö så skulle det vara Joe Strummer och hans gang of five. Så sant som det är sagt.
6. Joel Alme – A young summer’s youth
Ett nattdopp i Vinterviken och några veckors lycklig förvirring gjorde livet lite roligare, vackrare och bättre. Osäkerhet, förhoppningar och rädsla. Inte förrän jag blundade för en stund förstod jag att det jag letat efter fanns precis intill.
7. Diana Ross – Love hangover (Underdog edit)
If there’s a cure for this, i don’t want it
Don’t want it
If there’s a remedy
I’ll run from it, run from it
Think about it all the time
Never let it out of my mind
Jag dyker upp oannonserad – sent, som det anstår en objuden. Jag kommer med endast en liten koffert, jag tänker inte stanna länge. Det skymmer och vid stadens rand drunknar villebrådens jämmer i dånet från landsvägen.
Det är en märklig plats. Saker doftar bränt här och människor är äldre, mer fårade. Från vår utpost på den grönärgiga terrassen hör man grändernas katter rassla i buskagen, frasandet från gatflickornas smutsgula tyll, boulevardens monotona larm. Opiumångorna hänger i luften som ett eter.
Jag mönstrar dig från topp till tå för att hitta spår av föruttillvaron. Din blick liknar en tigers. Du vill inte ha mig här. Du ville aldrig att jag skulle komma igen.
Horisontlinjen ärras av aganträd som skjuter upp som stänger ur den röda jorden. På sina håll växer cypress och svarthätta, men den största delen av sluttningarna som flankerar dalen är kala och döda.
Cigaretten glimmar i din hand, som en hägring i en feberdröm från förr. Jag blundar och fyller lungorna med luft, håller andan för att inte blåsa livet ur bilden. Från den falnande stumpen som återstår när jag öppnar ögonen singlar duvgrå askflagor mot golvet men fångas av atlantvinden och seglar ut över balkongräcket, mot havet. Din svullna andedräkt vecklar ut sig som ett täcke över rummet och klarnar i diset.
”Du har tänkt istället för att leva”, mumlar jag omtöcknat, ”jag har blivit gammal allaredan”. Du tiger och ser bort, över balkongräcket och mot strandens djur som leker i bränningen. Dina ögon är starrsprängda och sårade av skimmel. ”Det mörknar”, viskar jag, ”du kan inte se, men det är sent”. Du svarar mig inte och jag vet att du inte lyssnar. Jag tystnar och kryper ihop som ett barn vid dina sotiga fötter, somnar på huk till en främlings andhämtning.
Vid några få tillfällen i mitt liv har jag drabbats av plötsliga insikter om att allt jag dittills trott och tagit för sant har förlorat sin giltighet, och ersatts av en nyvunnen livsvisdom som sopar mattan med det gamla. Känslan infann sig när jag hade läst sista sidan i Saramagos Blindheten, när jag för första gången såg Roy Anderssons En kärlekshistoria och lyssnade igenom Cat Powers mästerliga album Moon Pix, när jag satt på tåget till Stockholm i augusti -08 och såg barndomen försvinna utanför fönstret, när jag sommaren därpå blev hemlös och satt med alla mina ägodelar i en park utomlands i naiv tro om att jag aldrig skulle komma tillbaka.
Som med mycket annat i populärkulturväg så upptäckte jag Six Feet Under fem år efter alla andra. Med facit i hand så önskar jag att jag hade låtit mig inspireras av familjen Fishers halvmorbida och dysfunktionella tillvaro tidigare. Ruth, den hyperneurotiska hysterikan men kärleksfulla modern, martyren David med sin ångest och sina kval, och till och med den oerhört irriterande Claire, som i all sin självrättfärdighet ändå lyckas axla rollen som ständig lillasyster och rebel without a cause. Men framför allt Nate – existentialisten, känslomänniskan och sökaren vars djupt mänskliga karaktär under de senaste två månaderna har lärt mig mer om livet än livet självt.
Jag har svårt att sätta fingret på vad som får mig att tycka så mycket om Nate, mannen som förlorat så mycket och som aldrig tycks få rätsida på sitt liv. Kanske sammanfattas det bäst i scener som den med hans hebefila, fyrtioårskrisande barndomsvän som pratar om tonåren som den bästa tiden i livet, eller den då han blåslagen och blodig stapplar hemåt efter ett krogslagsmål – han är inte perfekt, han är människa. Men han gör så gott han kan.
När eftertexterna till sista episoden börjar rulla ligger jag orörlig i soffan och fylls av en obeskrivlig saknad. Jag vet inte vad som berör mig mest, de sextio timmarna av skratt, gråt, bestörtning och glädje, eller det faktum att jag aldrig mer kommer att ha allting framför mig. Så jag spolar tillbaka till en av de mest minnesvärda scenerna i serien och låter Nate få sista ordet:
You only get one life. There is no God, no rules, no judgement except for those you accept or create for yourself. Now, once it’s over, it’s over. Dreamless sleep forever and ever. So why not be happy while you’re here?
Just as the sunbeams finally start to thaw the frozen Scandinavian hearts, Gothenburg-based indie label Sincerely Yours releases an amazing new track with up-and-coming dream pop heir Kendal Johansson, covering American Big Star’s power pop anthem “Blue Moon” from 1978. Against the background of Millionenprogramm house blocks and vast suburban fields, a young woman wanders through a sonic landscape of harmonic melodies to a slow west coast beat.
While you sleep you’ll see me there / clouds race across the sky / close your eyes and don’t ask why / and I’ll be a blue moon in your eyes
I couldn’t come up with a better start for the summer.
Life is filled with much confusion
And happiness is just an illusion
Egentligen är jag redan gammal, men O säger att mina ögon är ogrumlade, som ett barns. Jag har linblont hår som N, fast mitt är blekare, mer slitet. Mina armar är för långa och dinglar dumt längs sidorna när jag klafsar runt i smälstnön ute på planen. Jag är för blek och för tunn för mitt eget bästa. Ibland tar jag piller också, men bara om kvällarna, när ingen ser.
När jag var ung brukade vi åka till staden på somrarna. A satt i baksätet och höll för mina ögon som om allting vore på lek, för att allt var en lek. Vi vandrade runt på bakgator i venetierkvarteren där O hade vänner som doftade starkt av cologne och tobak. Några saknade tänder, andra bar kläder med fläckar av levrat blod. Vi satt på flisiga packlårar i gränderna, rökte brass och lyssnade på larmet från gatorna, de andra människorna. Dammet. Nu åker vi inte bort längre. Jag har blivit orkeslös, föråldrad.
A och N är mest ute, vandrar runt på vägarna i trakten, jag vet inte så noga var. När de kommer hem är de genomvåta och mörka av smuts. Oftast måste de kila, ibland stannar de för att vila en stund eller ta någonting att äta. Vi pratar inte mycket nu för tiden. Då och då tittar N på mig och skrattar sitt stråtrövarskratt, men fröjdigt, på vänners vis. Hans händer luktar bensin och tran. Jag frågar inte. Jag tiger och ler.
